 |
Dela sidan med andra: |
 |
| Föreställningar |
Boka
 biljetter |
Artister/ Produktioner |
Press |
Historia |
Partners/ Länkar |
Företags- evenemang |
Kontakta
oss |
In
English |
Startsida |
|
Ringside Event AB och Lady Bird Production presenterar Publik- och kritikersuccén Rockens Kvinnor rockade återigen på Scala. Hösten 2005 gjorde vi 40 föreställningar på Scala 2006 blev det 15 till. Vad vore rock´n´roll utan tjejer? Rockens Kvinnor med Louise Hoffsten, Marika Lagercrantz, Karin Wistrand, Peter Jezewski och All Male Band är en rockteater där kvinnans roll inom rocken tas på största allvar. Det bjuds på musik från rockens födelse för 50 år sedan fram till idag. Recensioner: "Två av landets bästa rockröster någonsin... Två timmar utan en enda svag låt" Aftonbladet "Karin Wistrand imponerar som rocklegend... fenomenalt femmannaband" Dagens Nyheter  "en fantastisk föreställning""en höjdarshow med ett pärlband av härlig ösig musik... två av landets bästa blues- och rockröster" Gefle Dagblad Orkester: All Male Band Matts Alsberg - bas, kapellmästare Micke Nilsson - trummor Richard Krantz - gitarr Mats Persson - percussions, gitarrer Peder af Ugglas - keyboards, gitarrer Produktion: Ringside Event Inspicient: Dan Valberg Scenograf: Tino Rivero Ljusdesign: Arne Dahl Ljuddesign: Björn Lehnberg Produktions -och marknadssekreterare: Annika Soneby Foto: Roger Schederin Manus: Magnus Lind, Marika Lagercrantz, Göran Appelkvist Regi: Marika Lagercrantz Producent/Regi ass: Göran Appelkvist  "Ballt när kvinnor tar ton" Ur DN 20050511 Rocken är männens arena, bara enstaka kvinnor tillåts
komma in. Fem av dem får liv i höst när Louise Hoffsten,
Marika Lagercrantz och Karin Wistrand berättar en bit rockhistoria. Det säger Louise Hoffsten som tillsammans med sångerskan Karin Wistrand från Lolita Pop, Peter Jezewski från Boppers och ett "All Male Band" med skådespelerskan Marika Lagercrantz som konferencier och spelledare gör "Ung rebell - rockens kvinnor" på Scala. Nytolkningar, musikshow, absolut ingen look alike är några kodord. Louise Hoffsten påpekar att musikens kvinnobild ofta kommer från USA och England, länder som enligt hennes erfarenhet är extremt konservativa: att vara kvinna i USA och England och ge sig ut på vägarna och spela musik, det ses nästan som ... syndigt. Och samtidigt finns alla möjliga krångliga tabun: - Om man tittar på det konstnärliga musikaliska uttrycket så är det ballt när en kvinna tar ton och låter högt. Det är inte lika ballt när en kvinna låter stilla och vän och mjuk. Men som bluessångare har hon inte upplevt diskriminering i branschen. Det som ändrat mycket är det faktum att hon fått barn. Lille Adrian är med när vi träffas och jobbar intensivt med en ostsmörgås. Varför så få kvinnor inom rocken? En pinsam fråga som aldrig riktigt får svar - såvida man inte nöjer sig med de klassiska, de som sporrade Göran Appelkvist, att vilja göra showen. Göran Appelkvist, nöjeschef på Börsen kring 80-90-talet och producent för succén "Jerka" på Göta Lejon, har lyssnat till tongångarna i "rocksvängen" länge. Det har inte blivit bättre menar, han. Ta rockmusikern som säger "Kvinnans plats i rock'n'rollen är på scenkanten. Alltså på andra sidan - där gör de sig bäst." Eller Jack Daniels reklamkampanj på jätteaffischtavlor som Göran Appelkvist såg för ett år sedan i USA: "Jack Daniels - det näst bästa sättet att få backstagepass." - Rocken som säger sig stå för frigörelse och förändring är den konstform som kanske behandlat kvinnan mest hänsynslöst. Rock-bagen har varit helt på männens villkor, bara enstaka kvinnor har tillåtits komma fram. Och i dag är mycket producentstyrd MTV-kultur. Göran Appelkvist tyckte det var dags att sätta den historien på scenen. Marika Lagercrantz jobbade som skådespelare med honom i musikalen "Jerka" för snart tre år sedan. Hon spelade Jerry Willams folkhemsgranne i Solna. - Jag tyckte att det var barnsligt kul att få stå i kulisserna och rocka loss. I "Jerka" försökte vi gestalta oberättade historier med hjälp av musik. Här blir det samma sak, musiken är det centrala. Det börjar med Big Mama Thornton i den kanske mest mansdominerade av alla genrer - bluesen. Till henne skrev Lieber och Stoller 1953 "Hound dog". Hon spelade in den, sålde två miljoner stenkakor och fick sammanlagt 500 dollar. Det som hände sedan var typiskt: en vit rockartist, Elvis Presley, tog den och gjorde den till sin med en ny urvattnad text. - Tänk dig den kvinna som sjunger om en pissande jävla hanhund! utropar Marika Lagercrantz ungefär som hon förmodlingen kommer att göra på Scalas scen. Big Mama Thornton söp ihjäl sig på ett pensionat i Los Angeles. Något liknande hände Janis Joplin. De kommer båda att få sina berättelser på Scalas scen. De övriga är countrymusikens Patsy Cline, Patti Smith och P J Harvey. Musiken sträcker sig drygt 50 år bakåt till rockens barndom. - De började nästan på samma sätt, säger Göran Appelkvist: Big Mama Thornton började sjunga på bordeller, Patsy Cline på honkytonkbarer, Patti Smith i undergroundkällare och Janis Joplin på drogflumklubbar. Med PJ Harvey var det lite annorlunda. - Vi säger inte att just de fem har betytt mest, men just dessa fem har kommit fram på stor begåvning. Männen fortsätter hela livet enligt Rolling Stones-modellen och flertalet klarar sig. Kvinnorna går under. Och de starka kvinnorna spelar ofta sporadiskt, om de inte slutar när de står ganska högt upp på karriären. Nu ska Louise Hoffsten och Marika Lagercrantz fortsätta att skriva på sin bit musikhistoria, resultatet ser vi den 20 oktober på Scalateatern. Betty Skawonius
|
|
|
|
info@ringside-event.se www.ringside-event.se
|
|